Kategoriarkiv: Mediciner
Lösenordsskyddad: Det slappar till lite här och var
Novofem
Jahapp 20 årig klimakteriekärring. Sånt ser man ju varje dag!
Njae, kanske inte riktigt va?
Jag har inte hamnat i klimakteriet men har blivit insatt på en medicin mot övergångsbesvär, novofem. Göteborg läkarens idé om någon undrar…;)
Tanken är väl (som med alla andra sjuttielva hormoner jag har testat hittills) att det ska ge blödningskontroll, dvs blödning färre dagar och mindre hormonrelaterade besvär. Efter en helg mer eller mindre liggande pga smärtor och svårt att gå i slutet av förra veckan (foglossningar?) så säger jag inte nej. Skulle praktiskt taget kunna testa vad som helst.
Så håll tummarna för att ”unga tanten” blir hjälpt av den här medicinen och inte får alltför mycket biverkningar… Antar väl att jag numer kan titulera mig tant med både inkontinensmedicin och klimakteriepiller på medicinlistan… eller? 😉
Lösenordsskyddad: Det händer så mycket… Konstant!
Det blev värre
Har fortsatt att ha superjobbiga blåskramper och nu börjar både orken och smärtlindringen ta slut på allvar. Är otroligt frustrerande, vill inget hellre än att sova men det gör för ont. Slappnar inte av för fem öre utan är hopkrupen som en boll. Handlederna översträckta, knäna böjda maximalt och nacken framåtböjd. Inte bra, det kommer göra ont precis överallt imorgon om jag fortsätter såhär… Tack och lov har jag lindrigare intervaller (såsom just nu) mellan de intensivaste smärtattackerna.
Är dessutom väldigt illamående så vätskan blir lidande igen. Nu var iofs VC läkaren gullig nog att förnya mitt recept på Zofran men det kräver skjuts eller buss in till stan. Inget av det känns särskilt lockande… Huvudvärken som jag fått av Emselex blir ju inte direkt bättre heller av att jag inte dricker tillräckligt så antar att jag får ta tjuren vid hornen och prioritera att sätta mig i bilen till apoteket imorgon.
Hade det här varit det enda problemet med min kropp så fine, jag hade antagligen tyckt att det vore skitjobbigt och gnällt, men då hade det inte haft lika stark påverkan på övriga kroppen. Är så trött så orkar inte med smärtan från lilltån när aircasten sitter på men kan inte slita av den, försöker sova med mina handledsortoser men de sitter dumt. Eller rättare sagt de gör sitt jobb och förhindrar att jag böjer handlederna men kontentan är att de åker av gång på gång på gång. Precis som jag tänjer på gränserna ytterligare när jag inte ens får i mig den vätskemängden jag normalt får… Har inte riktigt de reserverna för sånt här 😦
Inte fått något särskilt gjort idag och imorgon behöver alla hästarna här nere (fyra stycken i nuläget) en stor dos av kärlek, omtanke och gärna lite motion/stimulans för att må bra och den enda som kan fixa det är jag. Har en underbar medryttare men h*n är fortfarande ”grön” och kräver min närvaro i stallet och vågar inte pyssla med de yngre hästarna på det sättet utan håller sig till Fröken (fullt förståeligt). Måste dessutom jobba ikapp matten.
Med andra ord, jag mår inget vidare och det hjälper inte att jag känner mig stressad över att jag inte mår något vidare… Emselex vette tusan om jag står ut med i en månad, fortsätter det såhär får jag nog ringa urologen i nästa vecka och säga att det inte funkar… 😦
Emselex
Smakar på namnet. Emselex. Apotekaren frågade mig ”är du säker på att doktorn inte skrivit ut fel piller? Ska du verkligen ta båda styrkorna samtidigt?”
– Jodå, jag är säker. Det är rätt.
Tar min påse med piller värda nästan 800 kronor för en månad, jag behöver inte betala ett öre. Frikort. De senaste åren har mina uthämtade läkemedel i snitt kostat mellan 10-15 000:- per år, genast känns de där 2200:-per år jag får betala som en spottstyver (vilket det egentligen inte är heller). Många länder har inte högkostnadsskydd och frikort. Skulle jag behöva lägga 800 kronor per månad på bara en av mina mediciner så skulle jag bli ruinerad fort. Och i många länder finns nog inte ens en sådan lyx som mediciner mot inkontinens. I alla fall finns dem nog inte tillgängliga för merparten av landets befolkning. Tåls att tänka på att ha en någorlunda hanterbar vardag är en lyx för det är det faktiskt. Samtidigt är det en lyx jag inte gärna avstår…
Jo, Emselex. Det är urologens (som jag numera kan kommunicera med, lite stolt faktiskt) idé. Egentligen avsett för inkontinens (precis som Vesicare) men ska nu tjäna syftet att dämpa mina onödiga blåskramper (det kommer ju liksom ingen urin ut iaf så jag fattar inte vart logiken finns i att blåsan krampar trots allt…) förhoppningsvis lite effektivare än Vesicare och framför allt mindre muntorr.
Nu, 2 dagar in bara känner jag en stor försämring, har fått knapra full dos Papaverin och trots det haft riktigt intensiva smärt-krampattacker. Egentligen inte ett dugg konstigt eftersom vi böt rätt av, ersatte Vesicare doserna med Emselex i mosvarande styrka och Vesicare tog sin lilla tid att sätta in. Antar väl att kroppen behöver någon vecka eller två på sig att lära sig använda Emselex istället. Däremot har biverkningarna hittat hit som ett brev på posten borde göra; huvudvärk, torra ögon och dåsigheten är mest framträdande. Men peppar peppar har saliven börjat återvända igen!
Ska försöka ordna med en ny uroterapeut (igen…) och hoppas på råd vad gäller RIK ihop med mina lite småtaskiga händer. Skulle egentligen fått träffa en väldigt handkunnig ortopedöverläkare igår men denne passade på att vara sjuk så klart… I övrigt känns det lite som att allt och inget händer, träffade en bra läkare på VC idag som ska skriva kirurgremiss, har en lång lista på samtal att ringa (där bland till gyn och ortopeden) imorgon och är så jäkla trött samtidigt som jag vill göra allt roligt och skjuter gärna på samtal och sånt. Är trött på att känna mig tjatig och jobbig. Samtidigt måste jag ringa… Med andra ord, ett smärre i-lands problem 😉
Trevlig Helg allihop!
Lösenordsskyddad: Felbehandling
Lösenordsskyddad: Nytt på vårdfronten såhär innan jul
Lösenordsskyddad: Jag har fortfarande inga svar
Andningspåverkan av opiater & bensodiazepiner
I år har jag blivit nedsövd ett antal gånger och utöver det behövt intravenös smärtlindring, ”sömnrus” eller muskelavslappnande vid ett antal tillfällen av olika anledningar. Allt sånt här sliter på kroppen oerhört på flera sätt men något som vi inte riktigt får kläm på är att ibland lägger andningen av. Jag blir med andra ord andningsdeprimerad och fått förklarat för mig i efterhand att man fått hjälpa till på olika sätt för att hålla igång kroppens syresättning.
Både opiater (Morfin, Ketogan, Oxynorm osv) och benzo (Stesolid, Dormicum/midazolam med flera) är kända för att påverka andningen negativt i större doser. Det konstiga är bara att… Ibland krävs det sådana pyttedoser så att inte ens ett litet barn borde få problem med andningen men jag lägger av helt och andra gånger kan jag få rejäla doser utan att bli påverkad alls.
För att göra det ännu lustigare; det har hänt vid åtminstone ett tillfälle att jag efter haft extrema smärtor länge och varit helt utpumpad slappnat av tillfälligt av *någon anledning* och då fått problem med andningen. Dvs inga läkemedel direkt inblandade. Vågar knappt ens tänka tanken på ifall jag gör så hemma med när jag svimmar, kommer det komma en dag då jag inte vaknar upp? Det är skillnad på att ligga på IVA/postop eller akuten med läkare i rummet mot när jag är ensam hemma.
Jag måste ta tag i att få detta utrett. I samband med handoperationen försökte en narkosläkare luska i det mitt i natten men han kom inte fram till någon ordentlig slutsats och detta hände så sent som idag igen.
Idag var det som så att jag var tvungen att åka in och få min högra fot ”tillrätta lagd” som jag behövt göra ett antal gånger de senaste veckorna (halkade på kateterpåsen i duschen den 1/9 när jag var inlagd på ortopedavdelningen efter handoperationen). Foten liksom fastnar i ett supinerat, inåt vridet, läge som gör galet ont. Vad det är har jag inget bra svar på utan fått höra allting från ledbandsluxation till muskelkramp till stukning till talusluxation till fotledsluxation.
Skitsamma, ska träffa superhjälte-ortopeden på tisdag och då får han reda ut vilken av hans kollegor som har rätt i sin teori. Oavsett vilket gör det ont som fan och i väntan på att han återigen ska komma i tjänst har man sövt ner mig två gånger och undersökt med genomlysning, fler slätröntgen än vad jag kan räkna till, en CT i onsdags och idag blev en MRT beställd inom tre veckor. För att få foten hyffsat rak och inte fastna i det där dumma läget har man försökt med:
1. elastisk linda (värdelöst)
2. gipsskena *2 varav den första togs av i förmån för aircast och den andra pallade inte trycket utan gick sönder…
3. Aircast walker som är en slags pjäxa med luftkuddar men som inte var tillräckligt stabil
4. Och slutligen fick jag idag ett cirkulär gips som vi hoppas ska hjälpa bara det får stelna i fred
Men reponeringen (alltså när de rätar ut foten igen) gör vrålont, jag skojar inte när jag säger att jag hellre skulle plocka 1000 knäskålar från knävecket än genomgå det EN gång. För att lindra smärtorna så blev jag nedsövd med propofol de två första gångerna i operationssal så jag kände absolut inget, det var under tiden jag var inlagd fortfarande så det gick väldigt smidigt.
Efter det jag kommit hem så har man rätat ut den på akuten ett antal gånger… Och då har man tyckt att morfin + midazolam varit en toppen kombo, och visst har det fungerat – jag minns inte särskilt mycket. Tills idag.
Idag var det en ortoped jag träffat tidigare med det här som jag gillar skarpt. Trots att han är ung och ny har det visat sig vara en supermänniska att ha och göra med, förklarar, stöttar, försöker ordna med saker och är snabb. Ingen av gångerna har jag behövt vänta särskilt länge när det varit han som varit primärjour.
Men ja, idag alltså.
Vi gick igenom planen: droga ner mig och allt jag skulle göra var att fokusera på att slappna av och låta läkemedlena göra sitt medan han rätar ut foten och gipsar snabbt. Får först morfinsprutan… Känner inget. Minimal lindring möjligen men inte så mycket mera. In med muskelavslappnandet i samma dos som tidigare… Känner ingen effekt. De börjar med foten iaf, jag får ännu ondare så att jag nästan tuppar av pga smärtorna, får mera midazolam… Poff, borta. När jag minns igen ligger jag på obs-plats med väldigt mycket syrgas och uppkopplad mot övervak. Har mina misstankar om vad som hänt (känner igen situationen) men är för matt för att bry mig.
Pratar lite senare med läkaren som säger att jag försvann lite för jag fick så mycket läkemedel. Jaha, okej. Orka bry sig liksom, försvinner in i medvetslöshet en stund till. Kvicknar successivt till och när jag sedan är helt pigg och fri från syrgas och övervak pratar jag med en av sköterskorna som varit med och direkt undrar hon ”brukar du sluta andas?”
Mina misstankar stämde.
Det här är skitjobbigt. Hur tusan ska man veta hur mycket man vågar ge? Hur ska jag våga ta morfintabletter mot smärtan hemma med sådana här händelser i bakhuvudet?
Nu blev inte ens gipset särskilt bra, foten är fortfarande något snedställd, men när jag och mamma pratade med ortopeden igen kände han att han vågade inte droga ner mig igen och jag vill inte. Så jag får helt enkelt gå med lite sned fot tills på tisdag… Får ju inte belasta foten men det gör jäkligt ont när den bara ligger i det här läget. Ortopeden var jättegullig och det märktes att han försökte med allt men liksom inte kan göra mera. Det krävs en ortoped som har större erfarenhet av sånt här, vi behöver få hit min superhjälte igen, han behöver utöva sin magi i operationssalen för att fixa det här.
…Av någon anledning hade både jag och ortopeden gips på kläderna, i håret, ansiktet och öronen så att det såg ut som om vi varit i något slags gyttjekrig med gips istället för lera men sköterskorna hade inte en enda fläck. Hum… 😉 Fick mig ett litet skratt när jag hade kvicknat till och såg hur karlstackarn såg ut och sen hur jag själv såg ut, haha. 😀 Något som fick mig att dra på smilbanden mitt uppe i den här röran.
Livet med farthindret EDS 