Hur man hämtar energi halvdåliga dagar

Mått lite sisådär helt enkelt, Emselex gör fortfarande inte lika bra jobb som vesicare så knaprar en hel del Papaverin… Sen foten på det, stöveln ligger an mot lilltån och det gör mig smått tokig, känns som att få elstötar om och om igen…:/ Samtidigt har jag mått betydligt sämre så det får jag väl vara glad för 🙂

Kände idag att jag behövde lite mental energi för att orka hantera allting. Varit så förbannat mycket konstant det senaste, kännts som att jag knappt hunnit hämta andan mellan smärtattacker och ”måsten”. Vi har haft grymt fint vårväder idag kan tilläggas så har verkligen njutit och det underlättade helt klart dagens projekt.

Jag har suttit på hästryggen idag. Var stolt som en tupp i fredags redan när min lilla bebishäst lät hovslagaren verka framhovarna utan bråk och idag toppade vi nog det faktiskt! Hon var en ängel att sadla och tränsa och rörde sig inte ur fläcken när jag kravlade mig upp i sadeln utan det var mest ”jaha, ska du upp dit igen, det var ett tag sedan!” sen lunkade vi runt några minuter i paddocken, lite själva och lite med ledare (damen är lite fastvuxen i marken mellan varven ;)) innan vi nöjde oss. Hon gjorde absolut ingenting ”dumt” vilket är helt otroligt eftersom det är över ett halvår sedan hon senast hade någon på ryggen.

Det var magiskt!

Jag tror att man måste vara inbiten hästmänniska för att förstå hur mycket det betyder att bara sitta där en stund, om än bara skritt och suga in sig känslan, bli uppfylld av mental energi och ”jag kan”. Visst, det var inte snyggt när jag kravlade mig upp och kände mig som en hösäck helt utan bålmuskelatur men det är magiskt. Det är som att sväva, flyga, flyta, allting på en och samma gång. Det är otroligt mäktigt helt enkelt!

Visst, man kan diskutera vad som skulle ha kunnat hända om min knappt inridna fyraåring hade kastat av mig. Eller om jag hade hoppat av lite dumt och landat på fel fot. Jag fattar riskerna men magkänslan sa att idag var rätt dag, att det skulle gå bra och se, det gjorde det. Kanske förstod hon allvaret eller så är hon helt enkelt en av de snällaste unghästar jag någonsin stött på. Oavsett vilket, just nu var det här PRECIS vad jag behövde! Vad vi behövde rättare sagt, min blivande stjärna och jag ❤

Det är klart att det gjorde ont. Känns i hela bäckenet att sadeln inte var populär trots att jag tog min dressyrsadel med extra mjukt säte. Det gör ont i knäna också. Det vill säga, utöver allt det där jag mer eller mindre lever med varje dag numer. Men det var SÅ värt det idag!

Jag kommer drömma inatt. Ljuva drömmar om känslan av att sitta på hästryggen igen, kanske till och med om hur det skulle kännas att hoppa några små skutt. Var med när Frökens medryttare hoppade efteråt nämligen och jag är så glad över att de funkar såpass bra ihop och över att medryttaren lär sig så fort även om jag allra helst skulle vilja rida min häst själv… Men men, man kan inte få allt och jag har turen som har någon som hjälper mig 🙂

Vad händer nu?

Min aircast gjorde sitt under veckan. Snubblade i torsdags och det verkade räcka för foten att subluxera trots att stöveln var på… Ny ortoped som var rätt velig och krävde en del övertalning från mamma efter att ha läst i min journal. Men men, det blev åtgärdat och i fredags fick jag en ny aircast och en kilklack till vänsterskorna för att jämna ut höjdskillnaden.

Nu kommer inget hända åtminstone på några veckor. Har fått ett brev från min ortoped som är rätt tvetydigt men sammantaget händer inget förrän en annan ortoped har tid. Sen får vi se… Är jäkligt less på det här.

Det blev värre

Har fortsatt att ha superjobbiga blåskramper och nu börjar både orken och smärtlindringen ta slut på allvar. Är otroligt frustrerande, vill inget hellre än att sova men det gör för ont. Slappnar inte av för fem öre utan är hopkrupen som en boll. Handlederna översträckta, knäna böjda maximalt och nacken framåtböjd. Inte bra, det kommer göra ont precis överallt imorgon om jag fortsätter såhär… Tack och lov har jag lindrigare intervaller (såsom just nu) mellan de intensivaste smärtattackerna.

Är dessutom väldigt illamående så vätskan blir lidande igen. Nu var iofs VC läkaren gullig nog att förnya mitt recept på Zofran men det kräver skjuts eller buss in till stan. Inget av det känns särskilt lockande… Huvudvärken som jag fått av Emselex blir ju inte direkt bättre heller av att jag inte dricker tillräckligt så antar att jag får ta tjuren vid hornen och prioritera att sätta mig i bilen till apoteket imorgon.

Hade det här varit det enda problemet med min kropp så fine, jag hade antagligen tyckt att det vore skitjobbigt och gnällt, men då hade det inte haft lika stark påverkan på övriga kroppen. Är så trött så orkar inte med smärtan från lilltån när aircasten sitter på men kan inte slita av den, försöker sova med mina handledsortoser men de sitter dumt. Eller rättare sagt de gör sitt jobb och förhindrar att jag böjer handlederna men kontentan är att de åker av gång på gång på gång. Precis som jag tänjer på gränserna ytterligare när jag inte ens får i mig den vätskemängden jag normalt får… Har inte riktigt de reserverna för sånt här 😦

Inte fått något särskilt gjort idag och imorgon behöver alla hästarna här nere (fyra stycken i nuläget) en stor dos av kärlek, omtanke och gärna lite motion/stimulans för att må bra och den enda som kan fixa det är jag. Har en underbar medryttare men h*n är fortfarande ”grön” och kräver min närvaro i stallet och vågar inte pyssla med de yngre hästarna på det sättet utan håller sig till Fröken (fullt förståeligt). Måste dessutom jobba ikapp matten.

Med andra ord, jag mår inget vidare och det hjälper inte att jag känner mig stressad över att jag inte mår något vidare… Emselex vette tusan om jag står ut med i en månad, fortsätter det såhär får jag nog ringa urologen i nästa vecka och säga att det inte funkar… 😦

Emselex

Smakar på namnet. Emselex. Apotekaren frågade mig ”är du säker på att doktorn inte skrivit ut fel piller? Ska du verkligen ta båda styrkorna samtidigt?”

– Jodå, jag är säker. Det är rätt.

Tar min påse med piller värda nästan 800 kronor för en månad, jag behöver inte betala ett öre. Frikort. De senaste åren har mina uthämtade läkemedel i snitt kostat mellan 10-15 000:- per år, genast känns de där 2200:-per år jag får betala som en spottstyver (vilket det egentligen inte är heller). Många länder har inte högkostnadsskydd och frikort. Skulle jag behöva lägga 800 kronor per månad på bara en av mina mediciner så skulle jag bli ruinerad fort. Och i många länder finns nog inte ens en sådan lyx som mediciner mot inkontinens. I alla fall finns dem nog inte tillgängliga för merparten av landets befolkning. Tåls att tänka på att ha en någorlunda hanterbar vardag är en lyx för det är det faktiskt. Samtidigt är det en lyx jag inte gärna avstår…

Jo, Emselex. Det är urologens (som jag numera kan kommunicera med, lite stolt faktiskt) idé. Egentligen avsett för inkontinens (precis som Vesicare) men ska nu tjäna syftet att dämpa mina onödiga blåskramper (det kommer ju liksom ingen urin ut iaf så jag fattar inte vart logiken finns i att blåsan krampar trots allt…) förhoppningsvis lite effektivare än Vesicare och framför allt mindre muntorr.

Nu, 2 dagar in bara känner jag en stor försämring, har fått knapra full dos Papaverin och trots det haft riktigt intensiva smärt-krampattacker. Egentligen inte ett dugg konstigt eftersom vi böt rätt av, ersatte Vesicare doserna med Emselex i mosvarande styrka och Vesicare tog sin lilla tid att sätta in. Antar väl att kroppen behöver någon vecka eller två på sig att lära sig använda Emselex istället. Däremot har biverkningarna hittat hit som ett brev på posten borde göra; huvudvärk, torra ögon och dåsigheten är mest framträdande. Men peppar peppar har saliven börjat återvända igen!

Ska försöka ordna med en ny uroterapeut (igen…) och hoppas på råd vad gäller RIK ihop med mina lite småtaskiga händer. Skulle egentligen fått träffa en väldigt handkunnig ortopedöverläkare igår men denne passade på att vara sjuk så klart… I övrigt känns det lite som att allt och inget händer, träffade en bra läkare på VC idag som ska skriva kirurgremiss, har en lång lista på samtal att ringa (där bland till gyn och ortopeden) imorgon och är så jäkla trött samtidigt som jag vill göra allt roligt och skjuter gärna på samtal och sånt. Är trött på att känna mig tjatig och jobbig. Samtidigt måste jag ringa… Med andra ord, ett smärre i-lands problem 😉

Trevlig Helg allihop!

Fullt upp

Är det helg igen redan? Allvarligt? Borde det inte vara tisdag idag? Och mars…?! Vad hände egentligen med tiden?

Ungefär så har mina tankar gått det senaste. Dagarna flyger bara förbi, dagar fyllda med en blandad kompott av pluggande, smärtattacker, hästeriet, någon enstaka vårdkontakt, migrän och alldeles för många tappade tallrikar i golvet… Blandat med massor, massor annat!

Det är ljust numera på morgonen när jag släpper ut Fröken F precis som det fortfarande är ljust när jag kommit hem, lagat mat, fixat stallet och sen bäddat ner mig i någon av sofforna. Snart kommer det vara grönt  och vackert ute igen.

Det är så mycket som hänger löst så jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer än att jag mår bra samtidigt som jag mår skit samtidigt som jag kan gå en promenad med bebishästen samtidigt som jag knappt kan ta mig upp ur sängen. Eller exakt samtidigt är det inte men mitt mående skiftar väldigt fort, nästan från dag till dag. Överanstränger mig – vilar upp mig, för att sedan överanstränga mig igen…

Jag funderar alldeles för mycket. Vart ska jag göra av hästarna när jag flyttar? Vad händer om mina händer blir sämre än nu? Vad händer om…? Samtidigt kan jag ju inte svara på mina egna funderingar mer än att det löser sig på något sätt och det ger faktiskt sinnesro att acceptera det. Jag vet inte hur men då kommer det att lösa sig på något sätt.

På det stora hela antar jag att jag mår okej. Tänker jag tillbaka på hur det var för bara ett år sedan känns det som rena lyxen att fundera på vad jag ska göra ett par veckor i sommar för att få ”semester” (tvivlar på att EDSen kommer godkänna ansökan i år heller men kan ju försöka göra något givande så att det blir en positiv upplevelse iaf). Jag har ont men merparten av tiden kan jag hantera det på olika sätt, ibland krävs det mer drastiska saker än vanligt (typ total sängvila och mycket smärtstillande) men så länge det går över igen eller åtminstone lättar lite mellan varven är det OK. Och visst det finns saker som blivit värre nonstop det senaste men där får jag åtminstone uppbackning av vården vilket jag är innerligt tacksam för!

Förhoppningsvis får jag lite klarhet snart i mycket av det som inte funkar så kanske jag vågar mig på att spika lite planer med…:)