Något som hänt under de senaste åren är att jag har mognat. Jag har mognat något oerhört och det är lite kul när människor man känt länge men kanske inte träffat så mycket anmärker på det. Jag har alltid varit lite ”lillgammal” men jag har mer och mer insett att det inte är samma sak som personlig mognad.
En stor bit i det är självkännedom. Självförtroende har jag haft rätt mycket av men jag känner mig själv mer nu. Jag vet vad jag klarar mentalt och vart mina gränser går. Min känsla för integritet har utvecklats och jag har blivit duktigare på att identifiera och försvara både mina styrkor och mina brister. Med försvara menar jag inte försvara mot andra människor ”jag kan visst det här” – det har jag alltid varit duktig på, utan försvara mot mig själv. Att kunna säga till mig själv ”jo det här är ett problem” eller ”det här kan jag visst det”.
Sen har jag också blivit otroligt mycket bättre på att ta hand om mig själv. Jag har lärt mig att vårda min psykiska och fysiska hälsa och säga nej. Det är något som jag faktiskt är stolt över. Jag har också blivit snällare mot mig själv. Vissa saker är okej att vara ledsen över och det är okej att kroppen har en dålig dag då och då.
Livet med farthindret EDS 