Min årliga reflektion i examenstider

Studenterna dansar och sjunger, dem jag själv gick på gymnasiet med (det lilla jag gick på gymnasiet) börjar kvittera ut sina högre examina. Numer är det ingenjörer, fysioterapeuter, sjuksköterskor och lärare som man hejar på i förbifarten på stan.

I år är nog första året som jag kan säga helt ärligt att jag inte är bitter. Jag känner inte den där ångestklumpen över vad jag missade. För jag stod aldrig på något flak eller gick på någon studentbal. Jag hade fullt upp med att överleva – att leva fanns inte då.

Jag själv tror att ångestklumpen är borta för att jag har levt. F-n vad jag har levt! Mellan alla operationer, försämringar och bakslag så har det funnits de där små stunderna. Guldkanten på vardagen har funnits närvarande de senaste åren i alla fall. Nu är jag bara gammal och vis nog för att se det 😉

Dessutom så Ä L S K A R jag skolan. Jag älskar att plugga, jag älskar att lära mig nya saker både i teori och praktik. Fasar för den dagen då jag inte kan plugga mer. Det finns så mycket att lära, så mycket att utforska. Så mycket forskning att göra. Så mycket mer att uppleva. Så mycket mer liv att leva.

Däremot lovar jag, att när jag har kvitterat ut min kandidatexamen så ska jag fira. För att bibehålla den där guldkanten och stanna upp och njuta av ögonblicket. Sen blir det vidare framåt-uppåt….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s