Min kropp har inte riktigt mått tipp-topp det senaste och trots det så har jag haft helt okej dagar. Känner mig stark och drivande psykiskt och jag har helt enkelt gett mig fan på att göra saker i början av veckan som straffar sig nu när jag blivit tvungen att landa lite mera.
Jag stretar på med skolan om än i lugn takt. Jag jobbar med bebishästen (N) och håller ridlektioner som vanligt fast jag är helt utmattad efteråt. Syrran & co har kommit på besök en del och livet har väl sin gång helt enkelt. Skulle jag rada upp vad jag gjorde på en dag förra helgen och början av veckan skulle de flesta nog undra om jag verkligen var sjuk överhuvudtaget. Skriver man att man promenerade 1 km så säger det långt ifrån HUR den promenaden gick. Att det var ett måste för jag var tvungen att ta mig till bussen och tårarna rann för det gjorde så förbannat ont.
Kraschen som alltid kommer efter man levt över sin förmåga kom på allvar igår. Kände av det redan i torsdags och försökte ta det lugnt men sen fick jag för mig (mitt i natten) att börja göra tårtanslag och moussefyllningar. Fortsatte sedan på samma spår igår förmiddag med vaniljsmörkräm och börja fylla tårtan. När den sedan skulle täckas på kvällen fick jag ge upp, jag kunde knappt öppna korken till flaskan med grön karamellfärg (skulle färga marsipan grönt) och jag satt halvliggande över köksbordet för jag orkade inte hålla kroppen uppe.
Jag fixade inte ens RIKningen igår kväll. Bara greppa katetern och hålla fast i den var skitsvårt och sedan få den rätt och… Det gick helt enkelt inte. Först tidigt imorse gick det och det var minst sagt nödvändigt. Var livrädd för att behöva åka in akut annars.
Samtidigt som kroppen strejkar så vill jag ju. Jag vill rida, inte bara gosa i hagen och borsta. Jag vill ge mig ut och jogga i skogen, inte störtlipa för att jag gick till bussen.
Frustrerande…
Livet med farthindret EDS 