Svisch!

Tiden säger bara svisch!

Känns otroligt att jag nu jobbat i två veckor utan en enda hel sjukdag. Gått lite tidigare några dagar för att energin trutit, tagit mycket smärtstillande för att orka och fått uppsöka vård akut i måndags. Dock var det ett klämt finger i en dörr på jobbet, fick åka iväg på röntgen och lite sånt. Fingret mår fortfarande sådär, behöver inget bandage på men det är snett från DIP-leden och nageln håller på att lossna. Utöver att jag inte har någon känsel i fingertoppen alltså (ska ringa VC imorgon ifall det inte blivit bättre), var en rejäl kraft i den dörren tydligen…

Men högen på skrivbordet med ”att göra” växer stadigt, tiden och ffa orken räcker helt enkelt inte till att ha något liv utanför jobbet. Hästarna är till stor del överlassade på mamma, likaså matlagning, städning och diskning. En ”normal” jobbdag ser ut såhär:

04.30: Går upp och sätter mig genast på toaletten för att RIKa. Därefter lägger jag mig och vilar en stund, tar morgonmedicinerna och försöker få ner smärtorna till en hanterbar nivå igen.

06.20: Går upp på allvar (senast), fixar mig i ordning och försöker desperat fixa en matlåda på 2 min om jag inte orkat förbereda kvällen innan. Detta misslyckas oftast.

06.45: Går iväg neråt busshållplatsen för att hinna med bussen som går 07.08. Med peppande musik hinner jag oftast i tid… Skulle egentligen behöva gå några minuter tidigare.

07.30: Stiger av bussen och jäktar till jobbet. Bussjäkeln är alltid sen! Byter om så snabbt jag kan och skyndar sedan upp för att stämpla in och lägga in någon slags lunch i kylen. Därefter tittar jag efter vart jag ska börja denna dag. Under dagen går jag runt i de olika rummen och gör alltifrån rensa journaler i arkivet till att assistera och framkalla röntgen. Raster utnyttjas ofta till vila… Händer dagligen att jag får avbryta det jag håller på med för att jag får akuta smärtor och behöver gå ifrån. Oftast blåskramp eller tarmarna faktiskt, lederna är mera ”tandvärk” som gör ont hela tiden… Försöker att inte exempelvis sitta ner för länge utan hela tiden röra lite på mig och vara aktiv. Det hjälper faktiskt eftersom belastningen då blir jämnare fördelad!

17.00: Slutar jag enligt schemat de flesta dagarna och de dagar jag orkar jobba hela dagen går jag ihop med kollegorna ner och byter om för att sedan gå mot bussen hem.

18.00: (ca) är jag hemma och sätter mig direkt på toaletten för att RIKa. Därefter brukar det i regel bli att jag har så svåra smärtor så att jag ligger och vilar i väntan på att extra smärtlindring ska hjälpa. Om jag orkar längre fram mot kvällen lagar jag ordentlig mat, oftast blir det något från frysen som värms upp eller frukt + smörgås/sallad. Har jag lagat ordentlig mat ser jag till att göra matlåda för nästkommande dag. Efter att jag har ätit öppnar jag posten, kanske tittar in på datorn en sväng och småplockar lite. Försöker att umgås lite med familjen och ringa eventuella samtal.

21.00: Nattar jag hästarna och därefter sätter jag mig återigen i soffan en liten stund innan det är dags att duscha, ev RIKa igen (beror på hur mycket vätska jag fått i mig under kvällen, är ett ständigt räknande det där) innan jag tar kvällsmediciner och går och lägger mig. Brukar dock inte somna förrän bortåt 22.30-23.00…

Hade det varit ett mindre stimulerande jobb hade det här ALDRIG gått! Det går heller inte för mig att så som min kropp mår nu jobba såhär länge till men två veckor till hoppas jag på att klara av. Sen blir det vila och riktig återhämtning + ta tag i den där högen på skrivbordet och allting ”halvakut”. Men just nu njuter jag av det faktum att jag är sjuk, jag har Ehlers-Danlos Syndrom, men likt förbannat är jag 19 år och klarar av att jobba heltid! EDS behöver inte betyda sängliggande 24/7, 365 dagar om året och man har sämre och bättre perioder. Så är det bara. Jag har helt klart funnit min framtida plats i livet, nu vet jag exakt vad jag vill jobba med och hur jag ska resonera för att få det att fungera och jag är evigt tacksam mot mina underbara, stöttande, kollegor som tagit mig under sina vingar och hjälpt mig på vägen. För en gångs skull har jag haft tur och hamnat helt rätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s