Vecka ett på jobbet avklarad!

Och med lite schemapusslande skrapades 40 timmar ihop + lite övertid idag, jag kunde inte slita mig från en undersökning 😉

Förr fascinerades jag av dem som orkade jobba heltid, friska som sjuka, för i min värld har plugga 100% konstant varit en utopi. I perioder funkar det men inte länge. Men nu förstår jag faktiskt att har man ett jobb man gillar, bra kollegor och möjlighet till att vidarutvecklas så är heltid inte helt omöjligt. Tufft, men inte omöjligt.

Första halvan var fruktansvärd smärtmässigt, både måndag och tisdag grät jag av smärta hela kvällen efteråt och sov väldigt dåligt (trots extra smärtlindring). Onsdag var lite bättre, men fortfarande väldigt ont och igår kändes det rätt okej. Trött men inte så att jag låg på hallgolvet ett par timmar så fort jag kom innanför dörren (dvs så som mån-ons var) utan lite mera normalt, som jag kan må efter en riktigt kämpig dag. Idag var ungefär som igår, dock gjorde jag kort dag idag så slutade vid 14:20 redan (fast kom iväg betydligt senare…). Har orkat fixa lite ärenden idag efter jobbet, ringa lite telefonsamtal och ta hand om hästarna lite mera än det absolut nödvändigaste. Någon lagad mat har det dock inte blivit på hela veckan utan det har varit matlådor, mackor och frukt utöver sallad i mängder. (Behöver jag säga att kilona ramlar av?)

Mycket handlar om tillvänjning; vänja sig vid rutiner, hårda golv, långa dagar, statisk belastning och hur mottagningens rutiner är. Mycket handlar också om vad jag gör på jobbet. Efter att ha rensat journaler högt och lågt i flera timmar i tisdags var ryggen krokig (såg nog rätt roligt ut när jag vaggade fram hemma böjd 90 grader vid höften, helt spikrakt och fint med stela knän) och både knän och handleder gjorde djävulskt ont. Insåg efter det att journalrensningen som är en av mina huvudsakliga arbetsuppgifter kan jag ägna max 1 timme per dag åt. Annars orkar jag inget efteråt.

Assistera vid lagningar, där gick gränsen vid två stycken, varav en var riktigt svår tekniskt med ett stort hål buckalt och ett ocklusalt i samma tand (var nog en 36 eller 37, alltså långt bak i munnen), inte sammanhängande utan separata hål. Trots att den andra pat hade ett större hål så var det lättare att komma åt både för tandläkaren som skötte själva borrandet och lagandet och för mig med dammsugaren. Annars tycker jag faktiskt att det är riktigt roligt att assistera vid lagningar och tandfrakturer, alltifrån att granska röntgenbilderna, förbereda och till att borrhålet ska förslutas.

Men undersökningar, steril arbete, administrativt och sådant är inga större problem för kroppen. Ser till att variera arbetsställning och använda en stol jag sitter bra på. Iofs är inte rotbrickor det roligaste men det är nödvändig kunskap att veta exakt hur de ska se ut. Likväl som det är nödvändigt för mig att memorera tandordningen (”positionssystemet”), vad tandytorna heter (buckalt – distalt – lingualt – mesialt – ocklusalt), vad läkemedlena heter, hur autoklaven startas, vilka listor som jag måste komma ihåg att signera efter varje körning… och massor annat!

Men det är just det att jag trivs så fruktansvärt bra och jag får mycket uppmuntran och beröm. Kollegorna är underbara, förklarar så mycket som möjligt i mån av tid och fikarasterna är alltid trevliga när jag orkar deltaga (går ibland ner till omklädningsrummet och lägger mig på en bänk och låter känslorna komma fram när smärtan är för närvarande). Jag tycker att det är kul på ett helt annat sätt att gå dit än vad skolan är. Samtidigt så är det just det att det kostar på kroppen, jag ramlar mera hemma och sover sämre när jag är så smärtpåverkad (när det är som värst då jobbar jag inte med patienter, det skulle kännas riskabelt).

Som sagt frestar det på leder och muskler vilket gör att jag orkar med övriga smärtor sämre. Är jävligt less på att blöda konstant, RIK har jag tyvärr slarvat en del med under veckan (förträngning, glömmer bort obehaget) och tarmarna bråkar (väntar på svar från bakt lab ifall det blir en koloskopi till). Värst är givetvis blåsan och då syftar jag ffa på krampsmärtorna, är riktigt jobbigt att vara inne på ett rum på jobbet och helt plötsligt få akut jätteont och behöva gå ut (förklarat för kollegorna att jag får smärtattacker). Ringde urologmottagningen idag för att jag kände liksom att nej nu orkar jag inte mera, jag vill testa vesicare istället eftersom det i bästa fall kan ta bort smärtorna bättre eftersom det hindrar blåsans kontraktion. Min nuvarande PAL var som jag redan visste på semester så ssk skulle prata med den förra. Toppen, dömt på förhand. Och jupp, jag får så vackert försöka med papaverin i två veckor till.

Ringde AT idag också eftersom mina ortoser är för stora. Behövde egentligen ringa FK, vuxenutbildningen och få tag på gyn (försökt hela veckan). Men det släpar med till nästa vecka, börjar få lite akut brist på katetrar bara…

Nu ska jag vila, titta på TV och njuta av att inte behöva vara på jobbet 07.30 imorgon. Sovmorgon!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s