”…å här kommer alla känslorna på en och samma gååång”

Frustration. Hopplöshet. Uppgivenhet.

Tårar i natten. 

Kampvilja. Hopp. Envishet.

Det viktigaste för mig är livskvalité. Vakna upp till en ljus dag. Ha en mening, ha ett syfte. Uppfylla drömmar.

Men ibland kanske man måste tänka om, hitta nya drömmar? Låta fantasin flöda från de nya förutsättningarna? Men hur gör man? Vart ska jag börja?

Det finns ingen bot. 

Jag har lust att ge upp samtidigt som jag sitter och skriver, vädjar.

Snälla, läs min historia, har du stött på något liknande? Går det att förebygga komplikationer så att operationsriskerna minskar? Går det att lösa på annat sätt? Finns det någon lösning? Någon undersökning vi inte har gjort som faktiskt kan leda någonstans mer än att konstatera att det är kört?

Jag och många andra är sådana så när någon delar med sig av något extra tungt, en smärre livskris, så drar vi gärna parareller till oss själva i hopp om att den andre ska finna tröst i att de har löst det. Men ibland blir det så galet fel.

Jag möts av misstro från vården. Jag har väldigt stora problem med mina leder. Jag har bråkiga tarmar. Jag har jobbiga blödningar. Jag har problem med yrsel. Jag har jäkligt mycket problem av EDSen i hela kroppen. En lång lista med saker som behöver kollas upp, remisser som behöver skickas. Jag har allt sånt OCH ett heltidsjobb med blåsan. Allt det där skjuts åt sidan, blåsan går först för den är allvarligast.

Jag kan inte se framåt och glädjas åt framtida barn och man för jag kan inte skaffa några barn.

Hur ska jag kunna studera när jag tillbringar tiden med att sköta om blåsan? När jag sitter på akuten med smärtor och väntar på läkare? När jag har feber och inte får i mig vätska? När jag varit uppe i två dygn, inte kunnat sova en blund?

Allting handlar om livskvalité. 

Går det inte att bota så går det att lindra, hur då? Hur ska vi kunna trolla bort allt det här?

Vad händer när jag drabbas av så resistenta bakterier så det inte går att behandla längre? Ska jag dö av en urinvägsinfektion? Eller av antibiotikabiverkningar? Vem ska då ta hand om Foxen? Unghästarna? Vad är då vitsen med allt slit, alla rekommendationsbrev jag kämpat för att få? Jag har jobbat häcken av mig till ingen nytta alls.

Klart som fan att jag är arg. Arg på situationen.

Det blir ingen hydda i regnskogen. Det blir inga resor alls. Gymnasiet blir inte klart.

Jag famlar efter vartenda litet halmstrå. Jag är beredd att greppa varenda liten chans. Om möjligheten till ett liv utan allt krångel finns men det är risker på vägen är jag beredd att ta den möjligheten.

Ge mig chansen att visa vad jag går för.

2 tankar om “”…å här kommer alla känslorna på en och samma gååång”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s