Lilla, lilla Max…

Idag är det ett år sedan enligt almanackan. Det är en jobbig dag för hela familjen och inte blev det bättre av att lite snö har fallit under natten. Nåja, för ett år sedan hade vi nästan en meter.

Det känns konstigt. Som ett stort, blödande hål som leder ner till avgrunden samtidigt som det inte känns alls. På dagen känns det surrealistiskt alltihop men så fort jag sluter ögonen kommer allting tillbaka. Minnesbilderna, smärtan och ångesten. Vetskapen om att allt som fanns var att lindra och knappt det gick. Hans sista andetag. Sista dödsskriket.

Surrealistiskt. Som i en hemsk dröm.

Trots allt hoppas jag att vår lilla hundängel vilar i frid ❤ För han fanns, på riktigt, och nu i våra hjärtan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s