Livet är skört

Det är snart ett år sedan jag för första gången på allvar fick se hur otroligt skört livet är. Vår golden retriver korsning som bara var fyra år blev påkörd av en bil. En Volvo som jag kan återberätta i detalj exakt hur den ser ut. Där i satt en familj, på passagerarsätet, bredvid sin pappa som körde, en ung tjej. Mamman i bak. En bil som körde alldeles för fort på vår lilla grusväg mötte en hund som busade. Han skulle bara springa över in i skogen och markera sitt revir troligen. Han ignorerade mammas rop, han struntade i att han inte fick springa över vägen. Han var bara en hund.

Trots att Max bara var en simpel hund, i mångas ögon en lägre stående varelse, så var han kittet som höll ihop vår familj. Han var en högt älskad familjemedlem som nog älskade mer än alla oss andra tillsammans att lämna den lilla lägenheten i stan och flytta ut till landet. Till det stora huset med den läskiga trappan. Till att kunna äta hästskit varje dag. Till lekkamraten Olle. Till långa skogspromenader utan koppel. Var man ledsen räckte det många gånger med att titta på Max för att bli glad.

Max dog inte i krocken. Halva ryggraden krossades, ena lungan punkterades av flera brutna revben, mjälten sprack och troligen även en njure. Han tappade kommunikationen med bakdelen helt.

Jag var inne med feber och postoperativ infektion i knäet men fick kasta mig ut när en förstörd yngre bror kom in gråtandes. Det läskiga var att väl ute tog jag kommandot. Mamma grät, de som hade kört på grät, vår hyresvärd grät… Min syster och hennes sambo som befann sig på en fest, de grät. Max var hennes ögonsten.

Jag låg med Max ute i snön i över en timme. Mitt mål var att hålla honom varm och minska ångesten hos honom. Han hade så ont! Ögonen lös av ångest. Jag tror nog att han kände att hans tid var inne men var rädd. Egentligen var inte hans tid inne. Inte alls. Maktlöshet.

Max dog i mina armar på vår uppfart med hjälp av avlivningsvätska som distriktsveterinären kom med. Till och med han såg väldigt påverkad ut. Det var inte menat att Max skulle dö. Inte än. Trots det ligger han nu begravd i bortre delen av vår hästhage.

Jag har mardrömmar än om den kvällen. Jag vaknar oftare av flashbacks från den kvällen än vad jag gör av smärtor.

Jag är inte rädd för att dö i en trafikolycka. Jag är inte rädd för att dö överhuvudtaget. Dör jag så dör jag, då fanns det en djupare mening med det. Det är vad jag måste tro helt enkelt.

Vad jag däremot känner rädsla över ibland är att jag inte ska få uträtta det jag ska. Att jag ska bli fast i en sjukhussäng, inte ha någon som helst livskvalité. Jag är rädd för att stanna i tiden, inte komma någon vart innan det är för sent.

Det är precis vad som har hänt med min kropp. Jag fick hjälp alldeles för sent med vänster knäet. Blåsan har man låtit bli sämre i brist på handlingskraft. Jag stod ut alldeles för länge med mensblödningar som var långt ifrån normala, jag förnekade besvären alldeles för länge.

Jag har tillåtit det att gå alldeles för långt. Alldeles, alldeles för långt. Nu räcker det! Det som hände Max var på sätt och vis ett wake up call, livet är skört och det gäller att leva varje dag så gott man kan. Aldrig låta sjukdomen ta över helt.

Vila i frid Max

2 tankar om “Livet är skört

  1. Så fint skrivet men samtidigt så sorgligt. Förstår att det är extra tungt nu. Du har ju berättat allt i detalj för mig tidigare och det är en fruktansvärd upplevelse du haft. Livet är skört, och det är en viktig insikt. Blev lite rörd nu faktiskt.

    Kram

    • Jag tror faktiskt att ibland behöver man bli påmind om att ta tillvara på tiden. Hörde idag att en tjej i tjugoårsåldern med vaskulär EDS har somnat in i sviterna. Hon efterlämnade sig en liten son.

      Den 18/12 är det exakt ett år sedan så är en tung vecka framåt nu…

      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s